Fri

"Att tänka rätt är stort. Att tänka fritt är större", har många filosofer och författare uttryckt på olika sätt. Frihetstanken har även för mig varit den största drivkraften när det gäller skapande arbete.
För cirka tjugofem år sendan skrev jag mitt första manus, som blev en roman med titeln "Älskad". Den gavs ut av Bonniers och tack vare en kvällstidningsartikel om en fejkad relation mellan mej och Ulf Lundell (tror jag) fick boken även mediaplats och sålde 10 000 exemplar, vilken då betraktades som en bestseller för en debutant. Sen har det blivit några fler böcker med olika förlag som utgivare.
Romanen handlade om tre unga teologer som stod inför sin prästvigning. Nu har det som sagt gått ett kvarts sekel för dessa tre och jag har under de senaste fem åren funderat på, vad som kan ha hänt Valter, Mia och Kåge. Det blev ett manus som jag skickade först till Bonniers, sen till två andra förlag. Man tyckte om det, men ville ta bort och ändra olika saker, beroende på vilket förlag det var. Ett förlag ville att jag skulle ta bort "allt religiöst", ett annat att jag skulle låta handlingen bara handla om människors beroeendesituationer. Ett förlag tyckte huvudpersonerna var för snälla... men annars var ju handlingen spännande och bra. Jag försökte, men det gick inte för mig att ta bort och ändra det som krävdes för att få den utgiven. Energin med min bok dog. Skulle den bli en "death in a draw"?
Men så blev jag ett "fan" av Facebook. Tycker det är en fantastisk mötesplats, där massor av kärlek och kreativitet på ett spontant sätt böljar från alla jordens hörn. Wow, det är fantastiskt!
Jag hade kvar en papperskopia av manuset, men det skulle skrivas om en gång till, saker hade hänt på dessa år som påverkade även den nya handlingen. Och nu gör jag det som jag vill, ger manuset "Arvet" till mina läsare. Till dem som gillar lite andlighet, lite snällhet och lite spännande intriger och mycket kärlek. Och frihet. Happy reading! Sex kapitel finns nu på Facebook!

Dokument från framtiden

"Tänk i början på 2000-talet, ni vet den mörka tiden, då fanns det människor som blev förtryckta, förnedrade och förföljda. Barn hade ätstörningar och ungdomar lurades att bära kläder med varumärket tryck på utsidan. På den tiden fanns det människor som hade konstverk i kassaskåp och iPhone-telefoner som bästa vän och tröst.
Under denna mörka tid matades gräsätande djur med kadaver och det fanns mycket rädsla. På det förta decenniet under 2000-talet fanns det mycket orättvisa, inga "Fru Gårman" -skyltar och människor gifte sig med sig själva för ingen annan ville ha dem. Det var en svår och smärtsam tid. Poliserna bar vapen och olyckliga människor kriminal-vårdades ensamma i inlåsta rum.
I början av det mörka 2000-talet skades Moder Jord så svårt, att hon fick bestående skador.
Men det var också då, som det stora miraklet skedde! När människor vaknade upp och förstod att allt kan ändras, allt kan förändras. De började tro på sitt eget ljus, sin egen kraft, sin egen sanning, sitt skapande för en ny värld. Det var då år 2010 det vände. Det var då man slutade analysera och började handla. Och visst var det på Facebook det började?

Till oss som inte är lagom.

Den här bloggen vill jag tillägna med kärlek alla oss som inte är lagom. Olagom helt enkelt. Sådana männsikor som jag själv, en del vänner och ovänner, och Jesus Kristus själv faktiskt.

I alla fall jag, har alltid haft en känsla av utanförskap, av den här anledningen. De som är lagom verkar vara många fler, och överallt. Och de som är lagom har normaliserat sin lagomhet och upphöjt den till allmänhet - och där står vi, vi som inte är lagom och undrar vart vi hör hemma?
Om man är lagom säger man att man ska dricka ett glas vin, och så gör man det. Man äter inte för mycket eller för lite, man är trogen och trofast, höjer sällan rösten. Och man vet vart skåpet ska stå till skillnad från oss, som ofta får höra att "nu har du skitit i det blå skåpet".
Vi som inte är lagon är ohälsosamt uppriktiga mot andra, säger vad vi tycker och tänker och vi blir också djupt sårade när andra tycker vi är burdusa, eftersom vi inte heller är lagom i att ta emot kritik. Vi är alldeles för passionerade, vi älskar ständigt för mycket, och blir av den anledningen mer ratade än de som har koll och kan blanda och ge sina kort väl.
Det går ofta dåligt för oss som inte är lagom. Titta bara på Jesus! Var mänskan tvungen att gå så långt? En stackars martyr, som inte kunde nöja sig med att vägra tillbe Kejaren, utan måste också hävda att han var Guds son. Då får man ju ta sitt kors! Man får stå för konsekvenserna. Man får ta sitt straff.
Och de som brukade vara lagom blev arga, för hans vägran att gå makten till mötes gjorde dem rädda. En liten undran gnagde i somliga: Har han kanske rätt?
- Men korsfäst honom då, om han är så korkad! slutade självrannsakan i hos mobben.
Och så dog han, utan att ha försvarat sig, utan att ha varit lagom en endaste gång. Tack Jesus!
Om Du gick hela vägen i sanning för det mänskliga, det sköra, det sårbara, det trasiga, det bristfälliga, det försvarslösa - då gör jag det också! På engelska heter Långfredagen "Good Friday!". Glad påsk alla, lagomma som olagomma. Glad påsk!

Vägen är allt.

Ja, här kommer ännu en pretto-blogg om Gud.
När jag tänker på de personer som andligt sett har påverkat mig mest, så är det svårt att se någon röd tråd i deras budskap.
De semantiska benämningarna om Gud har varit olika, samfundstillhörighet i många fall obefintligt. Men ändå har det ekat i mitt inre djup och gudsbegreppet alltid klarnat lite mer när jag lyssnat till deras förklaringar.
Jag tror jag vet nu vad det beror på. Det är inte budskapen som sådana som berör, utan om det är en lidande, sökande, passionerad människa som framför orden om det gudomliga, om den andliga upplevelsen. Då påverkas jag djupt. En människa som brottas och kämpar för en sann tro, på en sann Gud blir också en sann människa. Och för en sådan person spelar det nog ingen roll hur hon eller han uttrycker sin gudsuppfattning. Frukten blir ändå god, vilka ord som än används. Det viktiga är männsikans autencitet, hennes "ulmate concern".
"Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd".
Karin Boye

Mer om Gud

Vad kan vi säga mer om Gud? Hur kan vi förstå begreppet Gud?
Att beskriva Gud med antropomorfa (människoliknande) drag, leder genast till att placera Gud inomvärldsligt, en avgud. Det hjälper föga heller att byta ut Fader mot Moder, Herre mot Dam eller vad man nu väljer för genusbalanserade ord. Gud är visserligen som en fader och moder, eller som en herde med sina lamm, som Emils Alfred, men Gud är också HIV-viruset, den som våldtar, naturkatastrofer, krig, svält, sjukdomar och självmord.
Känns det frånstötande? Inte för mig. Det känns tryggt. Om Gud är Gud, så är Gud inte bara i och med allt som finns utan även det som finns bortom det immanenta. Gud är dimensioner även utöver våra prepositioner (inuti, framför, bakom, på alla sidor, över, under etc.) - Gud är suverän, självständig, ensam, sann. Sådana karaktärsdrag kan kallas; all-vetande, all-seende, all-närvarande, all-kännande. Gud kan inte betvingas.
Och Gud är både evig och momentan. Gud kan närvara samtidigt i hela evigheten och samtidigt i varje ögonblick. Vad tror du om Gud?

Det som spelar någon roll.

Hittade min gamla D 2 uppsats framlagd vid Högre Semenariet den 19 mars 1987 på Teologiska Institutionen i Uppsala. Uppsatsen handlar om "Hur ska jag förstå begreppet Gud?"
En enkel och relvant fråga som folk ofta ställer till en präst.
Jag blev glad när jag läst min uppsats, för jag har samma uppfattning om det gudomliga fortfrande, 17 år senare. Så, hur ska vi förstå begreppet Gud?
Jag ska vid detta tillfälle bara lyfta fram en enda punkt (det kan komma flera).
Som min referens använde jag teologen Paul Tillichs predikosamling " The shaking of the foundations" vars teologi jag känner mig mycket nära.
På engelska finns ett uttryck " ultimate concern" som kom att bli en ledtråd för mig, att förstå begreppet Gud. Att överätta till svenska är svårt, men vi har det moderna begreppet "spelar någon roll" Vi använder det uttrycket även med negering, det som "inte spelar någon roll".
Så, Gud är det svar som följer på frågan: Vad är det som till sist spelar någon roll? Till exempel frågor som:
Vad vill jag ytterst med mitt liv? Vad är djupast min törsts källa? Vad är för mig absolut viktigast?
Men Gud är inte bara svaret på dessa frågor utan också processen dit, vägen dit.
Gud är både svaret och sökandet efter svaret, kan man säga.
Det tar jag med mig ut idag. Igen. Och fortfarande är väl i mitt liv, kärleken det allra viktigaste och djupaste. Gud är kärlek, kärleken är Gud.

Skärp er gubbar!

En del tycker att Internationella Kvinnodagen den 8 mars är trams. Grupp 8, kanske behövdes på sexiotalet men nu när jämlikhet råder, är det till och med omvänd diskriminering, hör man folk (läs män) säga.
Nu ska ni som tycker så, få er en riktig knäpp på typ näsan. Och denna sannsaga kommer från verkligheten, från i måndags den 8 mars 2010.
Jag var på väg till Västerås för att tillsammans med andra, tala på en sammankomst rörande kvinnors livsstil. 1, 6 miljoners klubben arrangerade kvällen och det skulle komma mer än 300 kvinnor.
Som den ordentliga (ibland) resenär jag plägar vara, köpte jag sittplatsbiljett i första klass och för säkerhets skull på ett tidigare tåg än nödvändigt.
Nu var det så, att tåget innan detta, ställdes in, så mitt tåg hade dubbelt så många resenärer.
I min förstaklass-kupé stod och satt människor överallt. Det var proppfullt och majoriteten var militärer med grader i olika streck.
Jag trängde mig fram till min förbokade plats, där det så klart satt en militär.
Jag ursäktade mig lite, och undrade om han hade samma nummer på sin biljett som jag, 42.
Han svarade: - Du kan glömma det där med biljett bokning eftersom tåget innan ställdes in. Och så fortsatte krigsmannen att tala med de andra runt bordet.
Först tänkte jag, att han kanske hade rätt, men en annan militär påpekade samma sak bredvid för en underordnad som reste sig fortare än blixten.
Då upprepade jag för krigsmannen som satt på min plats att han fick faktiskt resa sig vilket han inte gjorde.
Att börja bråka med militärer på ett fullsmockat tåg, i präst skjorta, kändes lite för underhållande, men jag blev så jäkla arg, så jäkla förbannad.
- Du kan sitta kvar till Sundbyberg och avsluta ditt samtal, sa jag, men sen vill jag sitta på min plats. Och så spände jag mina värsta "tänk-på att-det-finns-ett- liv-efter-döden" ögon i honom. I Sumpan slängde jag ner min väska och kappa på bordet framför honom och motvilligt reste han sig upp med sårad mandom och status-ras. Ha! Hans krigarkollegor log lite mot mig.
Och här kan man väl tycka histoiern fått ett lyckligt slut, MEN SEN, hände det som var värre.
När jag väl satt mig till rätta, andats lugnt med slutna ögon några minuter, ser jag att i samma proppfulla vagn står,en höggravid ung kvinna som inte heller fått sitta. Jag tror inte mina ögon först. Kanske hon behöver stå? Men hon ser trött och blek ut. Inga karlar på tåget, med eller utan platsbiljett reser sig. Jag blir ännu mer förbannad.
Vi får ögonkontakt mellan allt folk och jag vinkar till henne att komma och sätta sig på min plats. Högt säger jag så alla i vagnen hör:
- Om det nu undgått någon så kan jag upplysa om att idag är det Internationella Kvinnodagen men ni behöver inte bry er, vi gör som vanligt, vi kvinnor stöttar varandra!
Den unga kvinnan var revisor och pendlande mellan Västerås och Stockholm varje dag. Hon berärttade att det aldrig är någon som reser sig, inte ens när tågen är långsamma eller försenade.
Kan det va ra så att militärer i allmänhet och män i synnerhet är så klena och utbrända att de inte ens kan ge en gravid kvinna sin sittplats? Kanske kom alla direkt från Afganistan?
Denna historia blev en intressant öppning på mitt föredrag och trehundra kvinnor applåderade min enkla insats.
Varför finns det ingen motsvarighet till kvinnorörelsen hos det manliga släktet?
Svar: Det har aldrig behövts.
Skärp er gubbar!

Möte med en ljusvarelse.

För rätt många år sen var jag i Västerås på ett sjukhusbesök. Det var ett känslomässigt och smärtsamt möte med en anhörig, mellan elbehandlingar och tung psykofarmaka.
Jag var upprörd och ledsen när jag satte mig i bilen för att köra tillbaka till Stockholm. Då hör jag någon tala till mig, fast jag är ensam i bilen. Det märkliga är att jag först förstår vad som har sagts och sen hör jag också orden. Då visste jag inte, att det är så telepati fungerar.
Rösten sa åt mig att sakta ner, köra in till vägkanten. Jag hade just varit besökare på en sluten psykiatrisk avdelning och undrade stilla om även jag blivit tokig.
Jag blir ombedd att titta till vänster. Ett par kilometer bort ligger en rullstensås och rösten ber mig köra av den stora vägen och ta mig dit. Det hela är så konstigt men jag är inte rädd. Efter två nedfarter är jag på väg till Badelundaåsen på en bilväg som blir smalare och smalare. Till slut kör jag på en stig alldeles bredvid åsen. Plötsligt står en gigantisk kronhjort framför bilen och jag får för mig att det är den som har ett telepaiskt samtal med mig. Den går sakta framför bilen och efter tjugo, trettio meter viker den av till vänster upp för åsen. Jag tappar den ur sikte, men parkerar bilen och går fram til den plats där kronhjorten försvunnit. Där finns en gammal övervuxen trappa och en nästan oläsbar skylt "FORNSTIG".
Trappan tar mig ända upp till rullstensåsens topp. Väl uppe, kommer nästa överraskning. Framför mig utbreder sig en labyrint på marken och vid sidan finns en skylt som informerar om att detta är en Trojansk labyrint.
-Jaha, tänker jag. Är detta en test, ska jag ta mig igenom den? Eller vad är meningen?
Så är rösten där igen och säger åt mig att ställa mig mitt i labyrinten, vilket jag gör.
Jag blundar och från en annan dimension uppenbara sig en ljusvarelse, precis som man sett i gamla målningar, en ängel som ger mig insikt om vad som komma skall. Omtumlande händelser, men jag ska inte vara rädd, jag behöver inte gå ensam igenom det som komma skall.
Under många år har jag haft kontakt med en "Spirituel guide" vars namn är Orin. Ljusvarelsen avslutar med att be mig ta en sten från platsen, men inte från labyrinten. I en dunge intill ligger två som solen lyser på. Jag tar upp dem i händerna. En är varm och en är kall! Jag lägger ner den varma och tar med den andra. När jag omtumlad men lycklig kommit hem, begrundar jag den. I stenen finns ett mönster, en tydlig stjärnbild. Det är Orions bälte.

Sankta Gabriella!

Efter att jag i Tilde de Paulas Nyhetsmorgonprogram påstått att ärkeängeln Gabriel faktisk är kvinnlig, kom många mejl. Nästan alla var positiva, förvånade och nyfikna på att veta mer.
Så jag tillägnar denna blogg Ärkeängeln Gabriella och de himmelska körerna.
Vad är en ängel egentligen? En ängel är som vi människor och djur, en del av den kosmiska skapelsen, där somligt kan ses och somligt uppfattas med andra sinnen. Dessa andevarelser har ett uppdrag, nämligen att vara kommunikatörer mellan Gud och jorden. De är andevarelser, energivarelser och deras funktion är att vara änglar, budbärare.
Det är framför allt Atens förste biskop Dionysios Areopagita´s verk, "Om den himmelska hierarkin" som ligger till grund för teologiska spekulationer och konstnärliga visioner. Dionysios delar in dessa andevarelser i tre olika avdelningar, också kallade körer. Varje avdelning omfattar tre olika typer av änglar med olika funktioer. De som verkar högst upp i den kosmiska organisationen kallas Serafer. De har sex vingar och "vaktar Guds tron". Från dessa har den främsta av ordnar i Sverige hämtat sitt namn "Serafimerorden" officiellt kallad Kungliga Majestäts Orden.
Sankta Gabriella tillhör den "klan" som kallas Ärkeänglar och i samma kör finns Skyddsänglar och de så kallade Specialisterna, själva fotfolket i den himmelska hierarkin.
Ärkeänglarna,( som till antal varierar från religion till religion) är gemensamma för både kristendom, judendom och islam. Bara det är ju fantastiskt!
Att gå in på alla änglarnas genus tar för mycket utrymme här, (blir så småningom en bok). Det finns inga källor som definierar dem utifrån kön, snarare är de flesta androgyna. Men vissa har framför allt i konsten och i litteraturen tydligt beskrivits med manliga eller kvinnliga attribut. Ärkeängeln Mikael till exempel, har alltid framstått som en himmelsk alfahanne. Och tittar man på de målningar, som älskats genom århundraderna, av det "femeninas försvarare och beskyddare", är det utan tvekan en kvinnlig Ärkelängel. Sankta Gabriella.
I den tidiga kristendomen fanns ända fram till 300-talets början, en gudsuppfattning vars namn var Abba-Amma. Det vill säga Pappa-Mamma. Det fanns även kvinnliga evangelister, profeter och medier. Bildkretsarna och förklaringarna om det gudomliga, var från början både feminina och maskulina och hämtade från både kvinnors och mäns vardag. Till exempel säger Jesus om Gud i Tomasevangeliet: "Gud är som en höna som brer ut sina vingar över sina kycklingar".
När religionen blev statskyrka genom Konstantin, blev samma biskopar som förföljts nu makthavare och man fastställde en gudsbild, nämligen att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. Alla andra gudsbilder föbjöds och brott mot detta bestraffades med döden.Samtidigt rensades allt kvinnligt bildspråk om Gud bort ur evangelierna. Så Sankta Gabriella blev Gabriel, men i konsten, framför allt i måleriet bevarade man hennes sanna genus.
Påven Pius VIII (d. 1903) fick en uppenbarelse av Ärkeängeln Sankta Gabriella. Han skrev om henne: "En kvinna klädd med solen". Det är Sankta Gabriella som besöker Maria och Elisabet för att styrka dem i sina graviditeter. Så klart!
Om änglar är kvinnliga eller manliga är självklart inte den viktigaste gåtan. Utan när jag har mött dem, har de framfört även i dessa tider samma budskap som i alla tidsåldrar, nämligen: " Var inte rädd! Du är inte ensam!".

Kvinnan som kan tala med krukbasilika.

Hörde just en professor förklara det här med dopaminer och hjärnans belöningssystem. Intressant. Man kan se på en skiktrönken hur dopaminerna lyser av extas, när alkohol, nikotin, sex eller godis spjälkas i kroppen. Det enda botemedlet är kärlek eller frälsning, sa doktorn.

Jorå, det handlar även om gener. Ärftligt. Och då slipper alla med speedade signalsubstanser få dåligt samvete. Det ligger utanför vilja och medvetenhet, sägs det.

Jag har upptäckt en konstig sak med mig själv. Jag kan tala med krukbasilika. Köpte för drygt ett år sedan två små i plastförpackning för tjugo spänn. Uppdrivna örter som i regel dör inom en timme, när de placerats i ett fönster med vanligt solljus. De är präglade att överleva en mozzarellasallad eller toppingen på en carbonara.

Jag fattade tycke, faktiskt kände kärlek, till dessa små vänner. Frågade först om jag fick ta några blad, och det var okey.

-Kan vi få lite vatten? undrade de blygt. Men bara lite, i taget.

-Visst, visst viskade jag kärleksfullt tillbaka och fick höra deras lifestories. Inte roligt. Inte mycket stimulans av dopamniner där inte.

Jag har nu blivit beroende av mina krukbasilikor. De har växt en meter, halva fönstret upp. Helt galet och jag talar ständigt med dem och allt de vill ha är lite vatten, men bara lite i taget.Ursäkta, nu ropar de efter mig!

-Lunch? Ja visst mina små älsklingar. Lunchen är på väg!

(Hjälp! Finns det program för anonyma krukbasilikaberoende?)

Attraktionslagen eller "En olycka kommer sällan ensam".

Det är numera välbekant, att det blir som man tänkt sig. Moderna profeter och framtisforskare drar växlarna långt och menar att allt, absolut allt har med vår utsändande energi att göra. Till exempel, om vi vaknar på fel sida och tänker: "Den här dan kommer inte att bli bra!", så går det oftast också åt skogen med det mesta. Man blir magnetisk både för posetiva och negativa energier utifrån hur man känner och tänker.

Det kan tyckas kravfullt och tungt att bära en sådan insikt, men den goda nyheten är att vi faktiskt inte behöver vara offer för det negativa. Lyckas vi vända våra tankar och känslor till det bättre, kommer liknande energier att attraheras till oss. Jorå, det låter ju fint!

För min egen del, är det väl så där fifty-fifty. Glömmer att göra den där vändningen tills jag står med pannan i kaklet och undrar: "Hur blev det så här nu då?"

"Attraktionslagen" , viskar en liten ängel.

Men ibland är det sannerligen inte lätt. Nu ska ni få höra om min pinsamma dag.

Har några dar känt av astman på grund av kylan och behövt hålla mig hemma. Januari och februari är för många de ekonomiska prövningarnas tid, då uppskjutna skulder från jul och nyår ska betalas. Samt allt annat så klart. Vi freelansare har dessutom alltid mindre jobb dessa månader och med lågkonjunkturen till och med mindre än vanligt.

Därför blev jag väldigt förvånad, när jag på mitt barskrapade bankkonto fann en summa på några tusen som jag inte hade en aning om var pengarna kom ifrån. Jag vågade inte jubla förrän avsändaren var kartlagd. Men det gick inte att hitta vem insättaren var. Så jag såg det helt enkel som en gåva från Gud, och shoppade loss lite saker jag behövde.

I går träffade jag min kompis vars bror jag vigde för en månad sedan. Vi hade trevligt som vanligt och när hon ska gå frågar hon om jag fått pengarna.

-Vilka pengar? undrar jag sanningsenligt.

Jag tar i regel aldrig betalt för kompisars vigslar. Inte heller för kompisars kompisars. Inte heller för kompisars brorsors.

Av min kompis får jag förstå att hon tipsat sin bror att jag är en fattig präst som mer än något annat behövde en slant denna karga månad och enligt henne var det en självklarhet att han betalade. Jaha, var det så det var! Det var från den lyckligt gifta brorsan pengarna kommit! Jag protesterade inte, ville inte, behövde så innerligt dessa pengar. Så jag skrev ett utförligt mejl till brudparet och tackade dem av hela mitt hjärta och själ. Skrev att jag såg pengarna som fallna från himlen. Pennies from heaven, halleluja. Jag tackade kanske lite väl mycket, men men - jag var verklligen glad och förvånad. Jag skulle klara mig månaden ut.

Jag tog lite extra astmamedicin, gick ut och köpte god mat, en bok jag inte behövde och ett par brallor på H&M.

När jag kommer hem, ligger det en gul lapp innanför dörren. Det är Felix´s som varit här och lämnat ett meddelande. Han är Olivers kompis och lite av en bonusson till mig.

Innehållet i meddelandet är följande: "Hej Ma! Jag råkade av misstag sätta in 3 000 kronor på ditt konto. Kan vi fixa det i morgon tror du?"

Ridå!

Vad gör jag nu? Måste i morgon skriva ett nytt mejl till min kompis brorsa och säga: "Jag tar tillbaka mitt tackmejl. Du har inte satt in de pengar som din syrra tvingade dig till. Dåligt! Tyvärr är dom nästan redan slut och jag måste dessutom sätta tillbaka stålarna på Felix konto."

Förutom denna malör har en handfull andra projekt och kärleksaffärer gått åt pipan denna dag.

Jag hatar attraktionslagen!

Lättskött.

I mitt gamla bardomshem skaffade man plastmattor med kommentaren att de var "så lättskötta". Ut åkte de vackra handvävda med trasor från tidsåldrars kläder, lakan och gamla fina tyger. De hade skapats och såpatvättats för hand av förmödrarna i ett helt sekel, men kastades alla bort en sommar. Istället kom på köks- och hallgolv fula, grälla, osköna mattor som köpts på Tempo. Eller var det Epa? Och man behövde bara duscha av dem i badkaret. Lättskött.
Pappa bytte skjortor. Jag kom ihåg hur de gamla av bomull doftade nystrukna och släta. Även de svettiga tyckte jag luktade gott, de luktade pappa. De nya, av nylon, var lättskötta - behövde aldrig strykas, "bara tvättas och hängas upp". Inte bara bomullsskjortorna försvann, det gjorde också dofterna och den sköna känslan mot kinden när jag satt i pappas knä. Nylonen var kall och avstötande. Men lättskött.
När mamma kom till hemmet för gamla, försvann alla hennes krukväxter. Hon hade alltid haft undergörande gröna fingrar och alla frön och blad hon tog i prunkade ymnigt. Men på hemmet byttes de ut mot lättskötta plastblommor som även de kunde spolas av.
När mormor och morfar dog i Småland fanns det tjänster att köpa, så gravarna underhölls. Om det var detta som var anledningen till att mina föräldrar valde Minneslunden vet jag inte, men jag tror det. Det skulle bli lättskött för oss anhöriga, inget dåligt samvete, inga krav på blommor eller gravvård.
Jag kunde inte påverka mina föräldrars lättskötta val, men jag själv tänker ha trasmattor och bomullsskjortor så länge jag lever. Och när jag dör, ska jag ha en riktig grav och stor gravsten och jag hoppas att mina barn och vänner kommer med riktiga blommor och ägnar massor med tid åt att minnas våra möten och att motsatsen till lättskött inte är svårskött utan kärlek.