Möte med en ljusvarelse.

För rätt många år sen var jag i Västerås på ett sjukhusbesök. Det var ett känslomässigt och smärtsamt möte med en anhörig, mellan elbehandlingar och tung psykofarmaka.
Jag var upprörd och ledsen när jag satte mig i bilen för att köra tillbaka till Stockholm. Då hör jag någon tala till mig, fast jag är ensam i bilen. Det märkliga är att jag först förstår vad som har sagts och sen hör jag också orden. Då visste jag inte, att det är så telepati fungerar.
Rösten sa åt mig att sakta ner, köra in till vägkanten. Jag hade just varit besökare på en sluten psykiatrisk avdelning och undrade stilla om även jag blivit tokig.
Jag blir ombedd att titta till vänster. Ett par kilometer bort ligger en rullstensås och rösten ber mig köra av den stora vägen och ta mig dit. Det hela är så konstigt men jag är inte rädd. Efter två nedfarter är jag på väg till Badelundaåsen på en bilväg som blir smalare och smalare. Till slut kör jag på en stig alldeles bredvid åsen. Plötsligt står en gigantisk kronhjort framför bilen och jag får för mig att det är den som har ett telepaiskt samtal med mig. Den går sakta framför bilen och efter tjugo, trettio meter viker den av till vänster upp för åsen. Jag tappar den ur sikte, men parkerar bilen och går fram til den plats där kronhjorten försvunnit. Där finns en gammal övervuxen trappa och en nästan oläsbar skylt "FORNSTIG".
Trappan tar mig ända upp till rullstensåsens topp. Väl uppe, kommer nästa överraskning. Framför mig utbreder sig en labyrint på marken och vid sidan finns en skylt som informerar om att detta är en Trojansk labyrint.
-Jaha, tänker jag. Är detta en test, ska jag ta mig igenom den? Eller vad är meningen?
Så är rösten där igen och säger åt mig att ställa mig mitt i labyrinten, vilket jag gör.
Jag blundar och från en annan dimension uppenbara sig en ljusvarelse, precis som man sett i gamla målningar, en ängel som ger mig insikt om vad som komma skall. Omtumlande händelser, men jag ska inte vara rädd, jag behöver inte gå ensam igenom det som komma skall.
Under många år har jag haft kontakt med en "Spirituel guide" vars namn är Orin. Ljusvarelsen avslutar med att be mig ta en sten från platsen, men inte från labyrinten. I en dunge intill ligger två som solen lyser på. Jag tar upp dem i händerna. En är varm och en är kall! Jag lägger ner den varma och tar med den andra. När jag omtumlad men lycklig kommit hem, begrundar jag den. I stenen finns ett mönster, en tydlig stjärnbild. Det är Orions bälte.