Skärp er gubbar!

En del tycker att Internationella Kvinnodagen den 8 mars är trams. Grupp 8, kanske behövdes på sexiotalet men nu när jämlikhet råder, är det till och med omvänd diskriminering, hör man folk (läs män) säga.
Nu ska ni som tycker så, få er en riktig knäpp på typ näsan. Och denna sannsaga kommer från verkligheten, från i måndags den 8 mars 2010.
Jag var på väg till Västerås för att tillsammans med andra, tala på en sammankomst rörande kvinnors livsstil. 1, 6 miljoners klubben arrangerade kvällen och det skulle komma mer än 300 kvinnor.
Som den ordentliga (ibland) resenär jag plägar vara, köpte jag sittplatsbiljett i första klass och för säkerhets skull på ett tidigare tåg än nödvändigt.
Nu var det så, att tåget innan detta, ställdes in, så mitt tåg hade dubbelt så många resenärer.
I min förstaklass-kupé stod och satt människor överallt. Det var proppfullt och majoriteten var militärer med grader i olika streck.
Jag trängde mig fram till min förbokade plats, där det så klart satt en militär.
Jag ursäktade mig lite, och undrade om han hade samma nummer på sin biljett som jag, 42.
Han svarade: - Du kan glömma det där med biljett bokning eftersom tåget innan ställdes in. Och så fortsatte krigsmannen att tala med de andra runt bordet.
Först tänkte jag, att han kanske hade rätt, men en annan militär påpekade samma sak bredvid för en underordnad som reste sig fortare än blixten.
Då upprepade jag för krigsmannen som satt på min plats att han fick faktiskt resa sig vilket han inte gjorde.
Att börja bråka med militärer på ett fullsmockat tåg, i präst skjorta, kändes lite för underhållande, men jag blev så jäkla arg, så jäkla förbannad.
- Du kan sitta kvar till Sundbyberg och avsluta ditt samtal, sa jag, men sen vill jag sitta på min plats. Och så spände jag mina värsta "tänk-på att-det-finns-ett- liv-efter-döden" ögon i honom. I Sumpan slängde jag ner min väska och kappa på bordet framför honom och motvilligt reste han sig upp med sårad mandom och status-ras. Ha! Hans krigarkollegor log lite mot mig.
Och här kan man väl tycka histoiern fått ett lyckligt slut, MEN SEN, hände det som var värre.
När jag väl satt mig till rätta, andats lugnt med slutna ögon några minuter, ser jag att i samma proppfulla vagn står,en höggravid ung kvinna som inte heller fått sitta. Jag tror inte mina ögon först. Kanske hon behöver stå? Men hon ser trött och blek ut. Inga karlar på tåget, med eller utan platsbiljett reser sig. Jag blir ännu mer förbannad.
Vi får ögonkontakt mellan allt folk och jag vinkar till henne att komma och sätta sig på min plats. Högt säger jag så alla i vagnen hör:
- Om det nu undgått någon så kan jag upplysa om att idag är det Internationella Kvinnodagen men ni behöver inte bry er, vi gör som vanligt, vi kvinnor stöttar varandra!
Den unga kvinnan var revisor och pendlande mellan Västerås och Stockholm varje dag. Hon berärttade att det aldrig är någon som reser sig, inte ens när tågen är långsamma eller försenade.
Kan det va ra så att militärer i allmänhet och män i synnerhet är så klena och utbrända att de inte ens kan ge en gravid kvinna sin sittplats? Kanske kom alla direkt från Afganistan?
Denna historia blev en intressant öppning på mitt föredrag och trehundra kvinnor applåderade min enkla insats.
Varför finns det ingen motsvarighet till kvinnorörelsen hos det manliga släktet?
Svar: Det har aldrig behövts.
Skärp er gubbar!