Lättskött.

I mitt gamla bardomshem skaffade man plastmattor med kommentaren att de var "så lättskötta". Ut åkte de vackra handvävda med trasor från tidsåldrars kläder, lakan och gamla fina tyger. De hade skapats och såpatvättats för hand av förmödrarna i ett helt sekel, men kastades alla bort en sommar. Istället kom på köks- och hallgolv fula, grälla, osköna mattor som köpts på Tempo. Eller var det Epa? Och man behövde bara duscha av dem i badkaret. Lättskött.
Pappa bytte skjortor. Jag kom ihåg hur de gamla av bomull doftade nystrukna och släta. Även de svettiga tyckte jag luktade gott, de luktade pappa. De nya, av nylon, var lättskötta - behövde aldrig strykas, "bara tvättas och hängas upp". Inte bara bomullsskjortorna försvann, det gjorde också dofterna och den sköna känslan mot kinden när jag satt i pappas knä. Nylonen var kall och avstötande. Men lättskött.
När mamma kom till hemmet för gamla, försvann alla hennes krukväxter. Hon hade alltid haft undergörande gröna fingrar och alla frön och blad hon tog i prunkade ymnigt. Men på hemmet byttes de ut mot lättskötta plastblommor som även de kunde spolas av.
När mormor och morfar dog i Småland fanns det tjänster att köpa, så gravarna underhölls. Om det var detta som var anledningen till att mina föräldrar valde Minneslunden vet jag inte, men jag tror det. Det skulle bli lättskött för oss anhöriga, inget dåligt samvete, inga krav på blommor eller gravvård.
Jag kunde inte påverka mina föräldrars lättskötta val, men jag själv tänker ha trasmattor och bomullsskjortor så länge jag lever. Och när jag dör, ska jag ha en riktig grav och stor gravsten och jag hoppas att mina barn och vänner kommer med riktiga blommor och ägnar massor med tid åt att minnas våra möten och att motsatsen till lättskött inte är svårskött utan kärlek.