Fri

"Att tänka rätt är stort. Att tänka fritt är större", har många filosofer och författare uttryckt på olika sätt. Frihetstanken har även för mig varit den största drivkraften när det gäller skapande arbete.
För cirka tjugofem år sendan skrev jag mitt första manus, som blev en roman med titeln "Älskad". Den gavs ut av Bonniers och tack vare en kvällstidningsartikel om en fejkad relation mellan mej och Ulf Lundell (tror jag) fick boken även mediaplats och sålde 10 000 exemplar, vilken då betraktades som en bestseller för en debutant. Sen har det blivit några fler böcker med olika förlag som utgivare.
Romanen handlade om tre unga teologer som stod inför sin prästvigning. Nu har det som sagt gått ett kvarts sekel för dessa tre och jag har under de senaste fem åren funderat på, vad som kan ha hänt Valter, Mia och Kåge. Det blev ett manus som jag skickade först till Bonniers, sen till två andra förlag. Man tyckte om det, men ville ta bort och ändra olika saker, beroende på vilket förlag det var. Ett förlag ville att jag skulle ta bort "allt religiöst", ett annat att jag skulle låta handlingen bara handla om människors beroeendesituationer. Ett förlag tyckte huvudpersonerna var för snälla... men annars var ju handlingen spännande och bra. Jag försökte, men det gick inte för mig att ta bort och ändra det som krävdes för att få den utgiven. Energin med min bok dog. Skulle den bli en "death in a draw"?
Men så blev jag ett "fan" av Facebook. Tycker det är en fantastisk mötesplats, där massor av kärlek och kreativitet på ett spontant sätt böljar från alla jordens hörn. Wow, det är fantastiskt!
Jag hade kvar en papperskopia av manuset, men det skulle skrivas om en gång till, saker hade hänt på dessa år som påverkade även den nya handlingen. Och nu gör jag det som jag vill, ger manuset "Arvet" till mina läsare. Till dem som gillar lite andlighet, lite snällhet och lite spännande intriger och mycket kärlek. Och frihet. Happy reading! Sex kapitel finns nu på Facebook!

Dokument från framtiden

"Tänk i början på 2000-talet, ni vet den mörka tiden, då fanns det människor som blev förtryckta, förnedrade och förföljda. Barn hade ätstörningar och ungdomar lurades att bära kläder med varumärket tryck på utsidan. På den tiden fanns det människor som hade konstverk i kassaskåp och iPhone-telefoner som bästa vän och tröst.
Under denna mörka tid matades gräsätande djur med kadaver och det fanns mycket rädsla. På det förta decenniet under 2000-talet fanns det mycket orättvisa, inga "Fru Gårman" -skyltar och människor gifte sig med sig själva för ingen annan ville ha dem. Det var en svår och smärtsam tid. Poliserna bar vapen och olyckliga människor kriminal-vårdades ensamma i inlåsta rum.
I början av det mörka 2000-talet skades Moder Jord så svårt, att hon fick bestående skador.
Men det var också då, som det stora miraklet skedde! När människor vaknade upp och förstod att allt kan ändras, allt kan förändras. De började tro på sitt eget ljus, sin egen kraft, sin egen sanning, sitt skapande för en ny värld. Det var då år 2010 det vände. Det var då man slutade analysera och började handla. Och visst var det på Facebook det började?

Till oss som inte är lagom.

Den här bloggen vill jag tillägna med kärlek alla oss som inte är lagom. Olagom helt enkelt. Sådana männsikor som jag själv, en del vänner och ovänner, och Jesus Kristus själv faktiskt.

I alla fall jag, har alltid haft en känsla av utanförskap, av den här anledningen. De som är lagom verkar vara många fler, och överallt. Och de som är lagom har normaliserat sin lagomhet och upphöjt den till allmänhet - och där står vi, vi som inte är lagom och undrar vart vi hör hemma?
Om man är lagom säger man att man ska dricka ett glas vin, och så gör man det. Man äter inte för mycket eller för lite, man är trogen och trofast, höjer sällan rösten. Och man vet vart skåpet ska stå till skillnad från oss, som ofta får höra att "nu har du skitit i det blå skåpet".
Vi som inte är lagon är ohälsosamt uppriktiga mot andra, säger vad vi tycker och tänker och vi blir också djupt sårade när andra tycker vi är burdusa, eftersom vi inte heller är lagom i att ta emot kritik. Vi är alldeles för passionerade, vi älskar ständigt för mycket, och blir av den anledningen mer ratade än de som har koll och kan blanda och ge sina kort väl.
Det går ofta dåligt för oss som inte är lagom. Titta bara på Jesus! Var mänskan tvungen att gå så långt? En stackars martyr, som inte kunde nöja sig med att vägra tillbe Kejaren, utan måste också hävda att han var Guds son. Då får man ju ta sitt kors! Man får stå för konsekvenserna. Man får ta sitt straff.
Och de som brukade vara lagom blev arga, för hans vägran att gå makten till mötes gjorde dem rädda. En liten undran gnagde i somliga: Har han kanske rätt?
- Men korsfäst honom då, om han är så korkad! slutade självrannsakan i hos mobben.
Och så dog han, utan att ha försvarat sig, utan att ha varit lagom en endaste gång. Tack Jesus!
Om Du gick hela vägen i sanning för det mänskliga, det sköra, det sårbara, det trasiga, det bristfälliga, det försvarslösa - då gör jag det också! På engelska heter Långfredagen "Good Friday!". Glad påsk alla, lagomma som olagomma. Glad påsk!

Vägen är allt.

Ja, här kommer ännu en pretto-blogg om Gud.
När jag tänker på de personer som andligt sett har påverkat mig mest, så är det svårt att se någon röd tråd i deras budskap.
De semantiska benämningarna om Gud har varit olika, samfundstillhörighet i många fall obefintligt. Men ändå har det ekat i mitt inre djup och gudsbegreppet alltid klarnat lite mer när jag lyssnat till deras förklaringar.
Jag tror jag vet nu vad det beror på. Det är inte budskapen som sådana som berör, utan om det är en lidande, sökande, passionerad människa som framför orden om det gudomliga, om den andliga upplevelsen. Då påverkas jag djupt. En människa som brottas och kämpar för en sann tro, på en sann Gud blir också en sann människa. Och för en sådan person spelar det nog ingen roll hur hon eller han uttrycker sin gudsuppfattning. Frukten blir ändå god, vilka ord som än används. Det viktiga är männsikans autencitet, hennes "ulmate concern".
"Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd".
Karin Boye

Mer om Gud

Vad kan vi säga mer om Gud? Hur kan vi förstå begreppet Gud?
Att beskriva Gud med antropomorfa (människoliknande) drag, leder genast till att placera Gud inomvärldsligt, en avgud. Det hjälper föga heller att byta ut Fader mot Moder, Herre mot Dam eller vad man nu väljer för genusbalanserade ord. Gud är visserligen som en fader och moder, eller som en herde med sina lamm, som Emils Alfred, men Gud är också HIV-viruset, den som våldtar, naturkatastrofer, krig, svält, sjukdomar och självmord.
Känns det frånstötande? Inte för mig. Det känns tryggt. Om Gud är Gud, så är Gud inte bara i och med allt som finns utan även det som finns bortom det immanenta. Gud är dimensioner även utöver våra prepositioner (inuti, framför, bakom, på alla sidor, över, under etc.) - Gud är suverän, självständig, ensam, sann. Sådana karaktärsdrag kan kallas; all-vetande, all-seende, all-närvarande, all-kännande. Gud kan inte betvingas.
Och Gud är både evig och momentan. Gud kan närvara samtidigt i hela evigheten och samtidigt i varje ögonblick. Vad tror du om Gud?

Det som spelar någon roll.

Hittade min gamla D 2 uppsats framlagd vid Högre Semenariet den 19 mars 1987 på Teologiska Institutionen i Uppsala. Uppsatsen handlar om "Hur ska jag förstå begreppet Gud?"
En enkel och relvant fråga som folk ofta ställer till en präst.
Jag blev glad när jag läst min uppsats, för jag har samma uppfattning om det gudomliga fortfrande, 17 år senare. Så, hur ska vi förstå begreppet Gud?
Jag ska vid detta tillfälle bara lyfta fram en enda punkt (det kan komma flera).
Som min referens använde jag teologen Paul Tillichs predikosamling " The shaking of the foundations" vars teologi jag känner mig mycket nära.
På engelska finns ett uttryck " ultimate concern" som kom att bli en ledtråd för mig, att förstå begreppet Gud. Att överätta till svenska är svårt, men vi har det moderna begreppet "spelar någon roll" Vi använder det uttrycket även med negering, det som "inte spelar någon roll".
Så, Gud är det svar som följer på frågan: Vad är det som till sist spelar någon roll? Till exempel frågor som:
Vad vill jag ytterst med mitt liv? Vad är djupast min törsts källa? Vad är för mig absolut viktigast?
Men Gud är inte bara svaret på dessa frågor utan också processen dit, vägen dit.
Gud är både svaret och sökandet efter svaret, kan man säga.
Det tar jag med mig ut idag. Igen. Och fortfarande är väl i mitt liv, kärleken det allra viktigaste och djupaste. Gud är kärlek, kärleken är Gud.

Skärp er gubbar!

En del tycker att Internationella Kvinnodagen den 8 mars är trams. Grupp 8, kanske behövdes på sexiotalet men nu när jämlikhet råder, är det till och med omvänd diskriminering, hör man folk (läs män) säga.
Nu ska ni som tycker så, få er en riktig knäpp på typ näsan. Och denna sannsaga kommer från verkligheten, från i måndags den 8 mars 2010.
Jag var på väg till Västerås för att tillsammans med andra, tala på en sammankomst rörande kvinnors livsstil. 1, 6 miljoners klubben arrangerade kvällen och det skulle komma mer än 300 kvinnor.
Som den ordentliga (ibland) resenär jag plägar vara, köpte jag sittplatsbiljett i första klass och för säkerhets skull på ett tidigare tåg än nödvändigt.
Nu var det så, att tåget innan detta, ställdes in, så mitt tåg hade dubbelt så många resenärer.
I min förstaklass-kupé stod och satt människor överallt. Det var proppfullt och majoriteten var militärer med grader i olika streck.
Jag trängde mig fram till min förbokade plats, där det så klart satt en militär.
Jag ursäktade mig lite, och undrade om han hade samma nummer på sin biljett som jag, 42.
Han svarade: - Du kan glömma det där med biljett bokning eftersom tåget innan ställdes in. Och så fortsatte krigsmannen att tala med de andra runt bordet.
Först tänkte jag, att han kanske hade rätt, men en annan militär påpekade samma sak bredvid för en underordnad som reste sig fortare än blixten.
Då upprepade jag för krigsmannen som satt på min plats att han fick faktiskt resa sig vilket han inte gjorde.
Att börja bråka med militärer på ett fullsmockat tåg, i präst skjorta, kändes lite för underhållande, men jag blev så jäkla arg, så jäkla förbannad.
- Du kan sitta kvar till Sundbyberg och avsluta ditt samtal, sa jag, men sen vill jag sitta på min plats. Och så spände jag mina värsta "tänk-på att-det-finns-ett- liv-efter-döden" ögon i honom. I Sumpan slängde jag ner min väska och kappa på bordet framför honom och motvilligt reste han sig upp med sårad mandom och status-ras. Ha! Hans krigarkollegor log lite mot mig.
Och här kan man väl tycka histoiern fått ett lyckligt slut, MEN SEN, hände det som var värre.
När jag väl satt mig till rätta, andats lugnt med slutna ögon några minuter, ser jag att i samma proppfulla vagn står,en höggravid ung kvinna som inte heller fått sitta. Jag tror inte mina ögon först. Kanske hon behöver stå? Men hon ser trött och blek ut. Inga karlar på tåget, med eller utan platsbiljett reser sig. Jag blir ännu mer förbannad.
Vi får ögonkontakt mellan allt folk och jag vinkar till henne att komma och sätta sig på min plats. Högt säger jag så alla i vagnen hör:
- Om det nu undgått någon så kan jag upplysa om att idag är det Internationella Kvinnodagen men ni behöver inte bry er, vi gör som vanligt, vi kvinnor stöttar varandra!
Den unga kvinnan var revisor och pendlande mellan Västerås och Stockholm varje dag. Hon berärttade att det aldrig är någon som reser sig, inte ens när tågen är långsamma eller försenade.
Kan det va ra så att militärer i allmänhet och män i synnerhet är så klena och utbrända att de inte ens kan ge en gravid kvinna sin sittplats? Kanske kom alla direkt från Afganistan?
Denna historia blev en intressant öppning på mitt föredrag och trehundra kvinnor applåderade min enkla insats.
Varför finns det ingen motsvarighet till kvinnorörelsen hos det manliga släktet?
Svar: Det har aldrig behövts.
Skärp er gubbar!