Kvinnan som kan tala med krukbasilika.

Hörde just en professor förklara det här med dopaminer och hjärnans belöningssystem. Intressant. Man kan se på en skiktrönken hur dopaminerna lyser av extas, när alkohol, nikotin, sex eller godis spjälkas i kroppen. Det enda botemedlet är kärlek eller frälsning, sa doktorn.

Jorå, det handlar även om gener. Ärftligt. Och då slipper alla med speedade signalsubstanser få dåligt samvete. Det ligger utanför vilja och medvetenhet, sägs det.

Jag har upptäckt en konstig sak med mig själv. Jag kan tala med krukbasilika. Köpte för drygt ett år sedan två små i plastförpackning för tjugo spänn. Uppdrivna örter som i regel dör inom en timme, när de placerats i ett fönster med vanligt solljus. De är präglade att överleva en mozzarellasallad eller toppingen på en carbonara.

Jag fattade tycke, faktiskt kände kärlek, till dessa små vänner. Frågade först om jag fick ta några blad, och det var okey.

-Kan vi få lite vatten? undrade de blygt. Men bara lite, i taget.

-Visst, visst viskade jag kärleksfullt tillbaka och fick höra deras lifestories. Inte roligt. Inte mycket stimulans av dopamniner där inte.

Jag har nu blivit beroende av mina krukbasilikor. De har växt en meter, halva fönstret upp. Helt galet och jag talar ständigt med dem och allt de vill ha är lite vatten, men bara lite i taget.Ursäkta, nu ropar de efter mig!

-Lunch? Ja visst mina små älsklingar. Lunchen är på väg!

(Hjälp! Finns det program för anonyma krukbasilikaberoende?)