Möte med en ljusvarelse.

För rätt många år sen var jag i Västerås på ett sjukhusbesök. Det var ett känslomässigt och smärtsamt möte med en anhörig, mellan elbehandlingar och tung psykofarmaka.
Jag var upprörd och ledsen när jag satte mig i bilen för att köra tillbaka till Stockholm. Då hör jag någon tala till mig, fast jag är ensam i bilen. Det märkliga är att jag först förstår vad som har sagts och sen hör jag också orden. Då visste jag inte, att det är så telepati fungerar.
Rösten sa åt mig att sakta ner, köra in till vägkanten. Jag hade just varit besökare på en sluten psykiatrisk avdelning och undrade stilla om även jag blivit tokig.
Jag blir ombedd att titta till vänster. Ett par kilometer bort ligger en rullstensås och rösten ber mig köra av den stora vägen och ta mig dit. Det hela är så konstigt men jag är inte rädd. Efter två nedfarter är jag på väg till Badelundaåsen på en bilväg som blir smalare och smalare. Till slut kör jag på en stig alldeles bredvid åsen. Plötsligt står en gigantisk kronhjort framför bilen och jag får för mig att det är den som har ett telepaiskt samtal med mig. Den går sakta framför bilen och efter tjugo, trettio meter viker den av till vänster upp för åsen. Jag tappar den ur sikte, men parkerar bilen och går fram til den plats där kronhjorten försvunnit. Där finns en gammal övervuxen trappa och en nästan oläsbar skylt "FORNSTIG".
Trappan tar mig ända upp till rullstensåsens topp. Väl uppe, kommer nästa överraskning. Framför mig utbreder sig en labyrint på marken och vid sidan finns en skylt som informerar om att detta är en Trojansk labyrint.
-Jaha, tänker jag. Är detta en test, ska jag ta mig igenom den? Eller vad är meningen?
Så är rösten där igen och säger åt mig att ställa mig mitt i labyrinten, vilket jag gör.
Jag blundar och från en annan dimension uppenbara sig en ljusvarelse, precis som man sett i gamla målningar, en ängel som ger mig insikt om vad som komma skall. Omtumlande händelser, men jag ska inte vara rädd, jag behöver inte gå ensam igenom det som komma skall.
Under många år har jag haft kontakt med en "Spirituel guide" vars namn är Orin. Ljusvarelsen avslutar med att be mig ta en sten från platsen, men inte från labyrinten. I en dunge intill ligger två som solen lyser på. Jag tar upp dem i händerna. En är varm och en är kall! Jag lägger ner den varma och tar med den andra. När jag omtumlad men lycklig kommit hem, begrundar jag den. I stenen finns ett mönster, en tydlig stjärnbild. Det är Orions bälte.

Sankta Gabriella!

Efter att jag i Tilde de Paulas Nyhetsmorgonprogram påstått att ärkeängeln Gabriel faktisk är kvinnlig, kom många mejl. Nästan alla var positiva, förvånade och nyfikna på att veta mer.
Så jag tillägnar denna blogg Ärkeängeln Gabriella och de himmelska körerna.
Vad är en ängel egentligen? En ängel är som vi människor och djur, en del av den kosmiska skapelsen, där somligt kan ses och somligt uppfattas med andra sinnen. Dessa andevarelser har ett uppdrag, nämligen att vara kommunikatörer mellan Gud och jorden. De är andevarelser, energivarelser och deras funktion är att vara änglar, budbärare.
Det är framför allt Atens förste biskop Dionysios Areopagita´s verk, "Om den himmelska hierarkin" som ligger till grund för teologiska spekulationer och konstnärliga visioner. Dionysios delar in dessa andevarelser i tre olika avdelningar, också kallade körer. Varje avdelning omfattar tre olika typer av änglar med olika funktioer. De som verkar högst upp i den kosmiska organisationen kallas Serafer. De har sex vingar och "vaktar Guds tron". Från dessa har den främsta av ordnar i Sverige hämtat sitt namn "Serafimerorden" officiellt kallad Kungliga Majestäts Orden.
Sankta Gabriella tillhör den "klan" som kallas Ärkeänglar och i samma kör finns Skyddsänglar och de så kallade Specialisterna, själva fotfolket i den himmelska hierarkin.
Ärkeänglarna,( som till antal varierar från religion till religion) är gemensamma för både kristendom, judendom och islam. Bara det är ju fantastiskt!
Att gå in på alla änglarnas genus tar för mycket utrymme här, (blir så småningom en bok). Det finns inga källor som definierar dem utifrån kön, snarare är de flesta androgyna. Men vissa har framför allt i konsten och i litteraturen tydligt beskrivits med manliga eller kvinnliga attribut. Ärkeängeln Mikael till exempel, har alltid framstått som en himmelsk alfahanne. Och tittar man på de målningar, som älskats genom århundraderna, av det "femeninas försvarare och beskyddare", är det utan tvekan en kvinnlig Ärkelängel. Sankta Gabriella.
I den tidiga kristendomen fanns ända fram till 300-talets början, en gudsuppfattning vars namn var Abba-Amma. Det vill säga Pappa-Mamma. Det fanns även kvinnliga evangelister, profeter och medier. Bildkretsarna och förklaringarna om det gudomliga, var från början både feminina och maskulina och hämtade från både kvinnors och mäns vardag. Till exempel säger Jesus om Gud i Tomasevangeliet: "Gud är som en höna som brer ut sina vingar över sina kycklingar".
När religionen blev statskyrka genom Konstantin, blev samma biskopar som förföljts nu makthavare och man fastställde en gudsbild, nämligen att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. Alla andra gudsbilder föbjöds och brott mot detta bestraffades med döden.Samtidigt rensades allt kvinnligt bildspråk om Gud bort ur evangelierna. Så Sankta Gabriella blev Gabriel, men i konsten, framför allt i måleriet bevarade man hennes sanna genus.
Påven Pius VIII (d. 1903) fick en uppenbarelse av Ärkeängeln Sankta Gabriella. Han skrev om henne: "En kvinna klädd med solen". Det är Sankta Gabriella som besöker Maria och Elisabet för att styrka dem i sina graviditeter. Så klart!
Om änglar är kvinnliga eller manliga är självklart inte den viktigaste gåtan. Utan när jag har mött dem, har de framfört även i dessa tider samma budskap som i alla tidsåldrar, nämligen: " Var inte rädd! Du är inte ensam!".

Kvinnan som kan tala med krukbasilika.

Hörde just en professor förklara det här med dopaminer och hjärnans belöningssystem. Intressant. Man kan se på en skiktrönken hur dopaminerna lyser av extas, när alkohol, nikotin, sex eller godis spjälkas i kroppen. Det enda botemedlet är kärlek eller frälsning, sa doktorn.

Jorå, det handlar även om gener. Ärftligt. Och då slipper alla med speedade signalsubstanser få dåligt samvete. Det ligger utanför vilja och medvetenhet, sägs det.

Jag har upptäckt en konstig sak med mig själv. Jag kan tala med krukbasilika. Köpte för drygt ett år sedan två små i plastförpackning för tjugo spänn. Uppdrivna örter som i regel dör inom en timme, när de placerats i ett fönster med vanligt solljus. De är präglade att överleva en mozzarellasallad eller toppingen på en carbonara.

Jag fattade tycke, faktiskt kände kärlek, till dessa små vänner. Frågade först om jag fick ta några blad, och det var okey.

-Kan vi få lite vatten? undrade de blygt. Men bara lite, i taget.

-Visst, visst viskade jag kärleksfullt tillbaka och fick höra deras lifestories. Inte roligt. Inte mycket stimulans av dopamniner där inte.

Jag har nu blivit beroende av mina krukbasilikor. De har växt en meter, halva fönstret upp. Helt galet och jag talar ständigt med dem och allt de vill ha är lite vatten, men bara lite i taget.Ursäkta, nu ropar de efter mig!

-Lunch? Ja visst mina små älsklingar. Lunchen är på väg!

(Hjälp! Finns det program för anonyma krukbasilikaberoende?)

Attraktionslagen eller "En olycka kommer sällan ensam".

Det är numera välbekant, att det blir som man tänkt sig. Moderna profeter och framtisforskare drar växlarna långt och menar att allt, absolut allt har med vår utsändande energi att göra. Till exempel, om vi vaknar på fel sida och tänker: "Den här dan kommer inte att bli bra!", så går det oftast också åt skogen med det mesta. Man blir magnetisk både för posetiva och negativa energier utifrån hur man känner och tänker.

Det kan tyckas kravfullt och tungt att bära en sådan insikt, men den goda nyheten är att vi faktiskt inte behöver vara offer för det negativa. Lyckas vi vända våra tankar och känslor till det bättre, kommer liknande energier att attraheras till oss. Jorå, det låter ju fint!

För min egen del, är det väl så där fifty-fifty. Glömmer att göra den där vändningen tills jag står med pannan i kaklet och undrar: "Hur blev det så här nu då?"

"Attraktionslagen" , viskar en liten ängel.

Men ibland är det sannerligen inte lätt. Nu ska ni få höra om min pinsamma dag.

Har några dar känt av astman på grund av kylan och behövt hålla mig hemma. Januari och februari är för många de ekonomiska prövningarnas tid, då uppskjutna skulder från jul och nyår ska betalas. Samt allt annat så klart. Vi freelansare har dessutom alltid mindre jobb dessa månader och med lågkonjunkturen till och med mindre än vanligt.

Därför blev jag väldigt förvånad, när jag på mitt barskrapade bankkonto fann en summa på några tusen som jag inte hade en aning om var pengarna kom ifrån. Jag vågade inte jubla förrän avsändaren var kartlagd. Men det gick inte att hitta vem insättaren var. Så jag såg det helt enkel som en gåva från Gud, och shoppade loss lite saker jag behövde.

I går träffade jag min kompis vars bror jag vigde för en månad sedan. Vi hade trevligt som vanligt och när hon ska gå frågar hon om jag fått pengarna.

-Vilka pengar? undrar jag sanningsenligt.

Jag tar i regel aldrig betalt för kompisars vigslar. Inte heller för kompisars kompisars. Inte heller för kompisars brorsors.

Av min kompis får jag förstå att hon tipsat sin bror att jag är en fattig präst som mer än något annat behövde en slant denna karga månad och enligt henne var det en självklarhet att han betalade. Jaha, var det så det var! Det var från den lyckligt gifta brorsan pengarna kommit! Jag protesterade inte, ville inte, behövde så innerligt dessa pengar. Så jag skrev ett utförligt mejl till brudparet och tackade dem av hela mitt hjärta och själ. Skrev att jag såg pengarna som fallna från himlen. Pennies from heaven, halleluja. Jag tackade kanske lite väl mycket, men men - jag var verklligen glad och förvånad. Jag skulle klara mig månaden ut.

Jag tog lite extra astmamedicin, gick ut och köpte god mat, en bok jag inte behövde och ett par brallor på H&M.

När jag kommer hem, ligger det en gul lapp innanför dörren. Det är Felix´s som varit här och lämnat ett meddelande. Han är Olivers kompis och lite av en bonusson till mig.

Innehållet i meddelandet är följande: "Hej Ma! Jag råkade av misstag sätta in 3 000 kronor på ditt konto. Kan vi fixa det i morgon tror du?"

Ridå!

Vad gör jag nu? Måste i morgon skriva ett nytt mejl till min kompis brorsa och säga: "Jag tar tillbaka mitt tackmejl. Du har inte satt in de pengar som din syrra tvingade dig till. Dåligt! Tyvärr är dom nästan redan slut och jag måste dessutom sätta tillbaka stålarna på Felix konto."

Förutom denna malör har en handfull andra projekt och kärleksaffärer gått åt pipan denna dag.

Jag hatar attraktionslagen!

Lättskött.

I mitt gamla bardomshem skaffade man plastmattor med kommentaren att de var "så lättskötta". Ut åkte de vackra handvävda med trasor från tidsåldrars kläder, lakan och gamla fina tyger. De hade skapats och såpatvättats för hand av förmödrarna i ett helt sekel, men kastades alla bort en sommar. Istället kom på köks- och hallgolv fula, grälla, osköna mattor som köpts på Tempo. Eller var det Epa? Och man behövde bara duscha av dem i badkaret. Lättskött.
Pappa bytte skjortor. Jag kom ihåg hur de gamla av bomull doftade nystrukna och släta. Även de svettiga tyckte jag luktade gott, de luktade pappa. De nya, av nylon, var lättskötta - behövde aldrig strykas, "bara tvättas och hängas upp". Inte bara bomullsskjortorna försvann, det gjorde också dofterna och den sköna känslan mot kinden när jag satt i pappas knä. Nylonen var kall och avstötande. Men lättskött.
När mamma kom till hemmet för gamla, försvann alla hennes krukväxter. Hon hade alltid haft undergörande gröna fingrar och alla frön och blad hon tog i prunkade ymnigt. Men på hemmet byttes de ut mot lättskötta plastblommor som även de kunde spolas av.
När mormor och morfar dog i Småland fanns det tjänster att köpa, så gravarna underhölls. Om det var detta som var anledningen till att mina föräldrar valde Minneslunden vet jag inte, men jag tror det. Det skulle bli lättskött för oss anhöriga, inget dåligt samvete, inga krav på blommor eller gravvård.
Jag kunde inte påverka mina föräldrars lättskötta val, men jag själv tänker ha trasmattor och bomullsskjortor så länge jag lever. Och när jag dör, ska jag ha en riktig grav och stor gravsten och jag hoppas att mina barn och vänner kommer med riktiga blommor och ägnar massor med tid åt att minnas våra möten och att motsatsen till lättskött inte är svårskött utan kärlek.